26 januari 2014
Det var ju det där med den där gamla klyschan. Den som säger att "tiden läker alla sår".
Med detta menas att en vacker dag kommer all den smärta man känner, vad den än orsakats av, att vara borta och inte märkas av mer än som små ärr i själen. En till synes fin sak att säga till någon som lider och går igenom nånting jobbigt. "Tiden läker alla sår - en vacker dag kommer du inte må dåligt längre. Håll ut."
Vad folk aldrig säger, eller åtminstone inte har sagt till mig, är hur lång tid det egentligen rör sig om. Hur lång tid det tar innan saker och ting känns bättre. När det slutar göra ont. Hur länge man måste vänta innan man slutar sakna, börjar glömma, går vidare.
Detta gör att den där gamla klyschan blir en ganska klen tröst mitt i misären. För hur hjälper det mig att veta att jag en vacker dag kommer må bra igen, när jag inte har en aning om denna dag kommer inträffa imorgon, om en månad eller 2052?
Inte alls.
Jag vill inte vänta. Jag vill inte överlåta mitt mående till något så abstrakt som tiden, för den tycks aldrig vara på min sida.
"Tålamod är en fiskarens bästa vän"
Fuck you, farbror Melker.
10 december 2013
I somras åkte jag och Renée på Bråvallafestivalen. Tanken var väl från början att det var jag och Stenfrys som skulle festivala tillsammans, men då han istället fick jobb med Röda korset drog jag med mig min andra hjärnhalva och bussade till Norrköping. Stenfrys delade vi husbil med, men i princip enda gången vi såg honom var när han ramlade in i vår mobila bostad efter sina pass och somnade på soffan med kläderna på.
Så mycket regn som föll ner från himmelen under Bråvalla har jag nog bara sett en gång tidigare - på Sonisphere 2010. Vissa stunder var vi så kalla, så leriga och så eländiga att vi inte riktigt visste om vi skulle skratta eller gråta. Men några gånger upphörde de värsta skyfallen. En av de gångerna var sista kvällen, när Thåström spelade.
Jag har alltid tyckt mycket om Ebba Grön och Imperiet, men aldrig lyssnat på Thåström som soloartist. Därför var det inte helt givet att vi skulle se hans konsert.
"Äsch, vi går väl och ser en eller två låtar", sade vi. Så vi gick dit och sen blev vi fast till extranumren var över.
Det var något väldigt speciellt med den spelningen. Det var en kolsvart duggig sommarkväll, sista kvällen på en trevlig festival och där stod jag i mina stövlar och min regnponcho med människan jag älskar mest i hela världen och lyssnade på herr Joakims stämma.
Hur mycket jag än försöker kan jag inte formulera ord som kan beskriva känslan jag hade när jag stod där och tittade mot scenen. En total tomhet, en total ångest, en total frihet, en total lycka, en total stillhet.
Det var en av de vackraste stunderna jag kan minnas från mitt tjugoåriga liv, och nu, när decembermörkret lagt sig över Uppsala och jag återigen drabbats av förkylning, så längtar jag mig tillbaka.
Kärlek är för dom.
24 november 2013
Söndag igen. Gråa gråa söndag. Det spelar ingen roll vilken årstid det är eller vilken period i livet jag befinner mig i - söndagar känns alltid lite tyngre än andra dagar.
Snart är det Dreamhack. Jag älskar att det snart är Dreamhack.
Vad jag däremot inte älskar är att jag har så ofantligt mycket att göra i skolan i och med detta.
Vad jag hatar är att jag inte får sova bredvid Dante på evigheters evigheter.
Men fortfarande
Dreamhack.
Det är fint.
Sköt två vargfleecar nu i veckan. Min livs första i torsdags och sedan en till i lördags. Kändes stort. En dag skall jag skaffa mig en vettig hobby, men just nu klarar jag mig bra med vargfleece och #grodan. Frågan är om #grodan är en hobby eller en livsstil. Tittar man på herr limeman2 säger jag tveklöst att det är det sistnämnda.
Har bakat kakor ikväll också. Herregud vad jag är ambitiös. En gång i tiden bakade jag kakor till Dreamhack för att jag ville och för att jag tyckte det var roligt. Nu börjar det mer och mer kännas som ett krav och någonting som förväntas av mig. Men fortfarande, roligt är det. Speciellt om man samtidigt får lyssna på musik på lite för hög volym och sjunga med lite för falskt.
Sömn nu, ny spännande(?) grammatik imorgon.
Over and out.
21 november 2013
Jag tänker ofta på att blogga. Tänker ofta på vad jag kan skriva om. Läser andras bloggar, fascineras över hur lätt de verka ha att publicera inlägg på inlägg på inlägg. I mitt huvud finns det nämligen spärrar som säger att mitt liv inte är så spännande att läsa om. "Du måste ju skriva om något vettigt, Anna. Inte bara vad som händer om dagarna". Kommer jag sedan väl på ett bestämt ämne så tänker jag oftast att det inte heller är tillräckligt spännande, aktuellt och intressant.
Men nu började jag fundera lite. Började jag blogga för att få läsare eller för att skriva för mig själv? För att jag tycker om att skriva? För att ventilera och sortera intryck och kunna titta tillbaka och minnas mina forna dagar? Såvitt jag minns det var det av de sistnämnda anledningarna. Men i dagens samhälle uppbyggt på likes på Facebook och favoritmarkeringar på Twitter är det svårt att komma ihåg om man gör saker för andra eller för sig själv ibland.
Jag skall försöka blogga igen och jag skall göra det för mig. Vill någon annan läsa har jag inget emot det - tvärtom - men läsarna skall inte vara i fokus. Kunden har inte alltid rätt, och så vidare.
Så.
Igår rullade jag och mina #grodanhomies till Hedemora för att åka rulltrappa. Staden har nämligen en enda, mytomspunnen, rulltrappa som invigdes 2/8-2007. Och där var vi alltså igår. Det var fint. De är fina, och det finns få personer som kan få mig att må så bra just nu som de gör. Jag tror det har att göra med att de har en fantastisk förmåga att få mig att se de vackra och roliga i småsaker. Att mata ankor, att åka rulltrappa, att besöka Pumphuset i Uppsala, att äta tacos och hitta badbollar i trädkronorna.
Alla utom jag återvände till sina hemorter på kvällen, istället stannade jag kvar hos Dante. Sov nästan ingenting under natten utan låg och panikade över allt och inget, men trots det fanns det ingenstans jag hellre ville vara.
Det börjar verka kärlek, banne mej?
Huvudet känns som en tjock dimma just nu. Kan inte tänka klart. Skall försöka hålla mig vaken en timme till, men sedan blir det sänggång. Som det känns just nu kommer jag däcka på två sekunder.
Det blir bra.
Ett nytt försök
Det har gått mer än ett år sedan jag sist skrev här. Bloggen har blivit gammal och grå. Möglat och fått skägg. Ändå fick jag just för mig att jag skulle blåsa av dammet och skriva ett inlägg. Kanske är det början på en ny bloggfas i mitt liv. Troligtvis inte.
Ett år sedan sist alltså. När jag skrev ner mitt senaste inlägg hade jag två veckor kvar till studenten. Så många drömmar, så många idéer om vad jag skulle göra efter sommaren. Det sista jag hade tänkt mig var nog att jag skulle jobba på förskola det närmsta året, men så blev det. Anna blev dagisfröken och torkade snor om dagarna. Mellan september och sista april trivdes jag ofantligt bra. Mina treåringar var kärlek rakt igenom och det fanns helger då jag längtade till jobbet. Sen bytte jag avdelning och min motivation att gå upp på morgonen dog bort. När jag åkte hem från Vänge förskola för sista gången i onsdags kändes det helt rätt.
I torsdags åkte jag och Renée till Bråvallafestivalen där vi bosatte oss i Stenfrys husbil. Det var trevliga, men ack så leriga, dagar. Stundvis öste regnet ner från himmelen, men under Green day var vädret alldeles ultimat. Festivalmaten var god och ett av pizzaställena började brinna. Fick även uppleva ett migränanfall för första gången i mitt liv, så istället för att se Rammstein låg jag och grät av smärta i husbilen. Det var väl typ det enda dåliga med festivalen, förutom att Mando Diao enbart spelade låtar från Infruset och pratade om hur vi behövde ha tålamod med Gustaf Fröding.
Min framtid då?
Min framtid ja...
Jag är ju frivilligt arbetslös just nu. Mitt vik tog slut den sista juni och jag valde själv att inte söka något nytt jobb därefter. Jag behöver lite ledigt. Lite tid i Björklinge. Far och jag satte upp studsmattan idag, så mitt paradis på jorden är komplett. Studs, studs, studs.
Vad som händer när temperaturen sjunker igen och sommaren klassas som över får vi se. Troligtvis letar jag upp något nytt jobb. Förhoppningsvis något som får mig att må bra.
Sömn alldeles snart. Imorgon skall bror och jag se Despicable me 2. Jag är pepp.
/a
Om Pride och politik
Evigheter sedan sist jag skrev nu. Bloggen har känts som någonting långt långt borta som jag inte riktigt orkat tänka på. Mycket händer. Lite drygt två veckor tills studenten. Tills jag slutar på Bolandgymnasiet och hoppar in i något nytt - förhoppningsvis någonting bättre.
Senaste veckan har det varit Pride-hysteri i Uppsala. Det hela började med att LUF och Folkpartiet uteslöts ur Uppsala Pride och startade en egen parad som skulle vara till för alla - socialister som liberaler. Konservatister som kommunister.
Senaste veckan har det varit Pride-hysteri i Uppsala. Det hela började med att LUF och Folkpartiet uteslöts ur Uppsala Pride och startade en egen parad som skulle vara till för alla - socialister som liberaler. Konservatister som kommunister.
Min första tanke när jag hörde om exkluderandet var ilska och besvikelse. LUF stängdes tydligen ute för att de inte delade samma socialistika åsikter som arrangörerna. För mig handlar Pride om något större än partipolitik. Det är ett tillfälle att samlas, oavsett politisk tillhörighet, religion, kön, ålder, klass, och kämpa för hbtq-frågor. Inget ont om socialistiska festivaler - men jag tycker Pride är fel namn för dem.
På eventet för LUF's parad "Pride för alla" växte heta debatter. Jag fick ännu en gång bevittna hur fruktansvärt dåliga folk är på att argumentera och hur lågt man kan sjunka när det gäller att få fram sin åsikt. Personangrepp utan dess like togs till och jag insåg mer än någonsin hur sjukt politik är - hur mycket det kan splittra människor. Jag försöker hålla mig utanför block- och partipolitik och anser mig inte tillhöra varken den ena eller den andra sidan. Det är nog lika bra det.
Jag deltog i alla fall i Pride för alla. Det var faktiskt ganska trevligt, trots många missar. Exempelvis önskar jag att det vore en politiskt oberoende organisation som ordnat paraden och inte LUF - men det föll sig ju ganska naturligt efter exkluderandet från Uppsala Pride. Vidare önskar jag att fler människor från olika partier skulle deltagit. Jag önskar att anarkisterna som gick längst bak i tåget var där för att kämpa för hbtq-rättigheter och inte för att demonstrera mot regeringen, vilket jag fick känslan av att de gjorde. Jag önskar dessutom att Nyamko Sabuni hade förstått att det skulle vara en parad för alla och inte bara liberaler, och därmed hållt sig ifrån orden "Pride är politiskt, och den här manifestationen är till för alla som står bakom de liberala idealen".
På eventet för LUF's parad "Pride för alla" växte heta debatter. Jag fick ännu en gång bevittna hur fruktansvärt dåliga folk är på att argumentera och hur lågt man kan sjunka när det gäller att få fram sin åsikt. Personangrepp utan dess like togs till och jag insåg mer än någonsin hur sjukt politik är - hur mycket det kan splittra människor. Jag försöker hålla mig utanför block- och partipolitik och anser mig inte tillhöra varken den ena eller den andra sidan. Det är nog lika bra det.
Jag deltog i alla fall i Pride för alla. Det var faktiskt ganska trevligt, trots många missar. Exempelvis önskar jag att det vore en politiskt oberoende organisation som ordnat paraden och inte LUF - men det föll sig ju ganska naturligt efter exkluderandet från Uppsala Pride. Vidare önskar jag att fler människor från olika partier skulle deltagit. Jag önskar att anarkisterna som gick längst bak i tåget var där för att kämpa för hbtq-rättigheter och inte för att demonstrera mot regeringen, vilket jag fick känslan av att de gjorde. Jag önskar dessutom att Nyamko Sabuni hade förstått att det skulle vara en parad för alla och inte bara liberaler, och därmed hållt sig ifrån orden "Pride är politiskt, och den här manifestationen är till för alla som står bakom de liberala idealen".
Trots alla missar var det en trevlig parad. Hoppas på ännu större engagemang från folk nästa år.
"Ropen ska skalla - homosex till alla!"
"Ropen ska skalla - homosex till alla!"
:D
Godnatt på eder.
Godnatt på eder.
Om melankoli och en längtan tillbaka
"Beneath the stains of time,
the feelings dissapear.
You are someone else,
I am still right here.
the feelings dissapear.
You are someone else,
I am still right here.
What have I become,
my sweetest friend?
Everyone I know,
goes away in the end"
my sweetest friend?
Everyone I know,
goes away in the end"
Om du bara visste hur mycket jag ville rädda saker och ting..
Om Sågmyra och studiobesök
I söndags var jag i storstadsmetropolen Sågmyra och sjöng på Mimikrys kommande skiva.
Det kändes ungefär som att vara fjorton år och på Justin Bieber-konsert.
Lika nervös och pirrig och uppfylld och mållös och hänförd.
Lika fruktansvärt jävla överlycklig.
-
Vi gör inte slut och det gör inte ont.
För vi gör inte slut.
Vi gör om.
Vi gör om.
Om val och onödig stress
Idag for de morgonpigga Bolandbarnen iväg på Saco-mässa (efter att ha haft besök på skolan av både representater från patriot.nu och Farbror Blå). För er som inte vet vad Saco-mässan är kan jag meddela att det är en studie- och yrkesmässa för förvissade gymnasieungdomar som skall bestämma sin framtid. Dit kommer alla möjliga universitet och högskolor med uppdrag att övertyga dessa ungdomar om att just deras utbildning är den bästa.
Det är så roligt, för jag minns när jag gick i högstadiet och skulle välja gymnasium. Jag minns ångesten och hur folk tryckte in bilden av att mitt gymnasieval skulle påverka hela mitt liv i huvudet på mig.
Onödig stress och press tycker jag inte om.
Det är sensmoralen med det här inlägget.
Fast jag tror faktiskt att jag börjar få en bild av vad jag vill göra i framtiden nu;
När jag lämnar Bolandgymnaset (Insert random Hallelujah-sound here) skall jag ta något trevligt och roligt jobb. Jag skall bo hemma och leva snålt för att spara pengar. Samtidigt skall jag läsa någon flummig kurs, ish filosofi, för att få kårleg och spexa runt och träffa folk på nationerna.
När jag känner att tiden är mogen och pengarna tillräckliga kommer jag flytta till Tyskland - en dröm som jag haft sedan jag var åtta. Där skall jag lära mig flytande tyska. (Har ännu inte bestämt mig för om jag skall jobba eller studera men det löser sig nog!)
När jag känner mig färdig till Tyskland skall jag återvända till mitt kära Uppsala och börja läsa juridikprogrammet för att slutligen sätta dit bovar och banditer i Sveriges domstolar.
Och mellan raderna här ovanför kan ni även urskilja att jag skall må RIKTIGT JÄVLA BRA! :D
Tjipp!
Det är så roligt, för jag minns när jag gick i högstadiet och skulle välja gymnasium. Jag minns ångesten och hur folk tryckte in bilden av att mitt gymnasieval skulle påverka hela mitt liv i huvudet på mig.
"Om du väljer den här linjen kommer du inte att kunna bli det här och det här och det här och det här. Därför bör du välja det här så du kan välja fritt och tralalalalalala"
Jag minns vilken galen ångest man hade över att man inte hade någon aning om vad man ville göra med framtiden och jag minns hur man valde Samhällsvetenskapliga linjen bara för att försöka garantera sin plats på arbetsmarknaden.
Men sen när man väl börjat gymnasiet och kommit in i kurssystemet insåg man att det kanske inte var så viktigt vad man valt i alla fall. Att det gick att komplettera alla möjliga kurser genom "tekniska basår" eller universitetskurser och dylikt efteråt. Att om man inte var nöjd med ett betyg under sina tre gymnasieår kunde man skriva IG-kontrakt och få all tid i världen att jobba upp det.
På samma sätt försöker universiteten nu övertala oss om hur viktigt det är att vi börjar plugga direkt och bestämmer oss för hur vår karriär skall se ut. Men tittar man på verkligheten finns det gott om 40-åringar som fortfarande inte kommit underfund med vad de vill göra med sitt liv men som klarar sig ganska bra ändå.
Jag minns vilken galen ångest man hade över att man inte hade någon aning om vad man ville göra med framtiden och jag minns hur man valde Samhällsvetenskapliga linjen bara för att försöka garantera sin plats på arbetsmarknaden.
Men sen när man väl börjat gymnasiet och kommit in i kurssystemet insåg man att det kanske inte var så viktigt vad man valt i alla fall. Att det gick att komplettera alla möjliga kurser genom "tekniska basår" eller universitetskurser och dylikt efteråt. Att om man inte var nöjd med ett betyg under sina tre gymnasieår kunde man skriva IG-kontrakt och få all tid i världen att jobba upp det.
På samma sätt försöker universiteten nu övertala oss om hur viktigt det är att vi börjar plugga direkt och bestämmer oss för hur vår karriär skall se ut. Men tittar man på verkligheten finns det gott om 40-åringar som fortfarande inte kommit underfund med vad de vill göra med sitt liv men som klarar sig ganska bra ändå.
Onödig stress och press tycker jag inte om.
Det är sensmoralen med det här inlägget.
Fast jag tror faktiskt att jag börjar få en bild av vad jag vill göra i framtiden nu;
När jag lämnar Bolandgymnaset (Insert random Hallelujah-sound here) skall jag ta något trevligt och roligt jobb. Jag skall bo hemma och leva snålt för att spara pengar. Samtidigt skall jag läsa någon flummig kurs, ish filosofi, för att få kårleg och spexa runt och träffa folk på nationerna.
När jag känner att tiden är mogen och pengarna tillräckliga kommer jag flytta till Tyskland - en dröm som jag haft sedan jag var åtta. Där skall jag lära mig flytande tyska. (Har ännu inte bestämt mig för om jag skall jobba eller studera men det löser sig nog!)
När jag känner mig färdig till Tyskland skall jag återvända till mitt kära Uppsala och börja läsa juridikprogrammet för att slutligen sätta dit bovar och banditer i Sveriges domstolar.
Och mellan raderna här ovanför kan ni även urskilja att jag skall må RIKTIGT JÄVLA BRA! :D
Det är min plan och jag tycker den verkar lovande!
Förövrigt gav inte Saco-mässan mig så mycket. Förutom 18 stycken gratispennor och en anledning att missa skolan utan att få ogiltig frånvaro. Men det är väl inte så illa det heller?
Slutligen; Årets julkalender är jättetrevlig. Se den!
Förövrigt gav inte Saco-mässan mig så mycket. Förutom 18 stycken gratispennor och en anledning att missa skolan utan att få ogiltig frånvaro. Men det är väl inte så illa det heller?
Slutligen; Årets julkalender är jättetrevlig. Se den!
Tjipp!
Om Dreamhack. Ingenting annat.
Två gånger om året slår mitt hjärta lite snabbare. Mina steg blir lite lättare. Mina mungipor sträcker sig lite högre. Två gånger om året arrangeras Dreamhack i Jönköping.
Folk frågar mig vad jag gör på Dreamhack när jag inte spelar eller programmerar eller överhuvudtaget är speciellt duktig med datorer. Anledningen till att jag åkte dit från första början var att Rasmus ville att jag skulle det. Följa med och se hur det var på det där eventet som han pratade så mycket om. Det var inga Starcraft-turneringar som lockade, inga nördar jag ville ragga på. Bara viljan att förstå lite mer av min dåvarande pojkväns intressen. Men efter några dagar på det lilla Skellefteå-eventet var jag såld. Stämningen, människorna, humorn, kärleken var liksom något jag aldrig hade upplevt förut. Och jag blev såld. Några veckor därefter åkte jag till Elmia för första gången som en del av Info-teamet. I helgen var jag på mitt tredje Jönköpingsevent hittills.
Dreamhack Winter 2011 var fantastiskt. Den här gången var det min tur att dra med någon jag tycker om för att visa vad det egentligen är som jag alltid pratar om - nämligen Renée. I onsdags rullade bussen dit. Idag rullade bussen hem. Och vi har haft det underbart. Bland lysande dataskärmar och laser har jag guidat deltagare mot duschar och turneringar, spelat dhgame och mottagit ännu en superfin kakburk från Toadzie. Vackra människor har gett mig kramar i överflöd och jag har sparkat mig fram på min kickbike över Elmias golv.
Jag känner mig inte alls färdig med LAN. Känner inte alls att fem dagar var tillräckligt för mig. Jag vill tillbaka och uppleva DHW11 om och om och om igen.
Tack för det här eventet, min underbara crewfamilj. Jag älskar er så enormt.
Folk frågar mig vad jag gör på Dreamhack när jag inte spelar eller programmerar eller överhuvudtaget är speciellt duktig med datorer. Anledningen till att jag åkte dit från första början var att Rasmus ville att jag skulle det. Följa med och se hur det var på det där eventet som han pratade så mycket om. Det var inga Starcraft-turneringar som lockade, inga nördar jag ville ragga på. Bara viljan att förstå lite mer av min dåvarande pojkväns intressen. Men efter några dagar på det lilla Skellefteå-eventet var jag såld. Stämningen, människorna, humorn, kärleken var liksom något jag aldrig hade upplevt förut. Och jag blev såld. Några veckor därefter åkte jag till Elmia för första gången som en del av Info-teamet. I helgen var jag på mitt tredje Jönköpingsevent hittills.
Dreamhack Winter 2011 var fantastiskt. Den här gången var det min tur att dra med någon jag tycker om för att visa vad det egentligen är som jag alltid pratar om - nämligen Renée. I onsdags rullade bussen dit. Idag rullade bussen hem. Och vi har haft det underbart. Bland lysande dataskärmar och laser har jag guidat deltagare mot duschar och turneringar, spelat dhgame och mottagit ännu en superfin kakburk från Toadzie. Vackra människor har gett mig kramar i överflöd och jag har sparkat mig fram på min kickbike över Elmias golv.
Jag känner mig inte alls färdig med LAN. Känner inte alls att fem dagar var tillräckligt för mig. Jag vill tillbaka och uppleva DHW11 om och om och om igen.
Tack för det här eventet, min underbara crewfamilj. Jag älskar er så enormt.
Om körkort och Punkfest
Det var en gång en liten tösabit vid namn Anna. Hon levde ett vanligt liv i en vanlig stad i ett vanligt land.
En dag fick Anna höra talas om ett evenemang i Avesta, nämligen den stora Punkfesten. Anna blev alldeles till sig då det visade sig att tre av hennes absoluta favoritband skulle spela.
Tiden gick och Anna blev allt säkrare i sin bilkörning. Hon genomförde halkbanan och teoriprov och klarade de båda.
Den tionde november var det dags för uppkörning - den slutliga domen.
...
...
...
En dag fick Anna höra talas om ett evenemang i Avesta, nämligen den stora Punkfesten. Anna blev alldeles till sig då det visade sig att tre av hennes absoluta favoritband skulle spela.
Den lilla tösabiten fattade då ett beslut - hon skulle köra bil till Avesta när det blev dags för Punkfest.
Det fanns bara ett problem - hon hade inte körkort.
Den första september fattade Anna då sitt andra beslut - hon skulle ta körkort lagom till Avesta, vilket skulle vara exakt två månader och tolv dagar därefter. Folk sade till henne att det var en omöjlighet, men hon bestämde sig i alla fall för att försöka.
Och så började en hård kamp. Tillsammans med sin far satte Anna igång med sin hårdträning. Varje kväll gav de sig ut i trafiken för att lära Anna att hantera en bil. De mötte stora motgångar och flertalet gånger var de nära på att ge upp, men trots det fortsatte de. Den envisa tösen var fast beslutsam om att få åka och se sina favoritband så hon satte troget på den gröna skylten i bak på bilen och gav sig ut på vägarna gång på gång på gång.
Och så började en hård kamp. Tillsammans med sin far satte Anna igång med sin hårdträning. Varje kväll gav de sig ut i trafiken för att lära Anna att hantera en bil. De mötte stora motgångar och flertalet gånger var de nära på att ge upp, men trots det fortsatte de. Den envisa tösen var fast beslutsam om att få åka och se sina favoritband så hon satte troget på den gröna skylten i bak på bilen och gav sig ut på vägarna gång på gång på gång.
Tiden gick och Anna blev allt säkrare i sin bilkörning. Hon genomförde halkbanan och teoriprov och klarade de båda.
Den tionde november var det dags för uppkörning - den slutliga domen.
Nervös som aldrig förr satte sig Anna i bilen tillsammans med trafikinspektören Jörgen. Hon följde hans instruktioner och körde runt i sin kära hemstad.
Anna klarade sin uppkörning och därmed sin deadline med hela två dagar.
Anna klarade sin uppkörning och därmed sin deadline med hela två dagar.
På så vis bevisade hon för sig själv och alla andra att allt går om man bara bestämmer sig för det.
Snipp snapp snut, så var sagan slut!
Snipp snapp snut, så var sagan slut!
...
...
...
Japp, det var mig sagan handlade om. Jag har körkort nu och känner mig vuxnare än någonsin. Samt stoltare än någonsin, eftersom jag kämpade hela vägen och klarade mitt mål.
Ibland är man ganska bra.
Igår var det dags för Punkfest och jag och min norrlänning rattade iväg mot Avesta.
Igår var det dags för Punkfest och jag och min norrlänning rattade iväg mot Avesta.
Det blev en helt fantastisk kväll. Mimikry var lika underbara som alltid. Även Asta Kask och Dia psalma levererade fina spelningar. Allt var vackert och jag var fantastiskt glad.
Puss på er.
Puss på er.
Om glädje och en joker
''
Joker-alvedon från i lördags!
Jag är glad idag. Körningen går framåt, jag är klar med min labbrapport till naturkunskapen och idag är sista dagen på denna helvetesmånad. November som vanligen brukar vara minst lika jävlig blir välkomnad med öppna armar från mitt håll. Om mindre än en månad är det Dreamhack. Jag saknar alla, så det börjar minsann bli på tiden att få rulla iväg mot Jönköping nu.
Nu somnar jag alldeles snart så det är nog bäst att avsluta detta korta inlägg innan jag somnar med datorn i knät.
Chip ohoj!
Jag är glad idag. Körningen går framåt, jag är klar med min labbrapport till naturkunskapen och idag är sista dagen på denna helvetesmånad. November som vanligen brukar vara minst lika jävlig blir välkomnad med öppna armar från mitt håll. Om mindre än en månad är det Dreamhack. Jag saknar alla, så det börjar minsann bli på tiden att få rulla iväg mot Jönköping nu.
Nu somnar jag alldeles snart så det är nog bäst att avsluta detta korta inlägg innan jag somnar med datorn i knät.
Chip ohoj!
Om ståndpunkter och hattar
Denna fantastiska låt får spegla dagens händelser.
Här har ni mig
och jag blottar mig själv.
Jag visar mig som den jag är.
Livet är lätt
om man gör på mitt sätt
- Då slipper man alla besvär
Det var en konstig dag idag. Mycket känslor. Framför allt fick jag liksom tänka över vad jag står för i livet. Vad jag vill förmedla. Vad folk skall veta och inte veta om mig.
Jag tror på att berätta mycket om mig själv och mina tankar. Någonstans inbillar jag mig att folk förstår mig mer då och att jag slipper irritera mig på jobbiga missförstånd. Ibland slår det tillbaka på mig och jag möts av svårhanterade reaktioner. Som idag. På ett sätt tror jag dock att sådana tillfällen kan vara bra. De liksom bevisarför mig hur viktigt det är att stå upp för sig själv. Våga erkänna vem man är.
Och jag står för det jag säger
Jag är ärlig mot mig själv
Och det spelar ingen roll
om det jag säger sårar dig
För jag står för den jag är och som jag sa;
Här är jag.
Jag skäms så ofta för vem jag är och vad jag tycker. Det skall jag fan sluta med. Jag vill inte låtsas och anpassa mig mer. Jag vill sätta foten i marken och fatta beslut av mig själv.
Bara döda fiskar simmar med strömmen, eller hur är det man säger?
Och vill jag ha en tjej, ja då pekar jag på dig
och frågar; Vill du följa med mig i natt?
Skulle svaret bli nej
Jag tror på att berätta mycket om mig själv och mina tankar. Någonstans inbillar jag mig att folk förstår mig mer då och att jag slipper irritera mig på jobbiga missförstånd. Ibland slår det tillbaka på mig och jag möts av svårhanterade reaktioner. Som idag. På ett sätt tror jag dock att sådana tillfällen kan vara bra. De liksom bevisarför mig hur viktigt det är att stå upp för sig själv. Våga erkänna vem man är.
Och jag står för det jag säger
Jag är ärlig mot mig själv
Och det spelar ingen roll
om det jag säger sårar dig
För jag står för den jag är och som jag sa;
Här är jag.
Jag skäms så ofta för vem jag är och vad jag tycker. Det skall jag fan sluta med. Jag vill inte låtsas och anpassa mig mer. Jag vill sätta foten i marken och fatta beslut av mig själv.
Bara döda fiskar simmar med strömmen, eller hur är det man säger?
Och vill jag ha en tjej, ja då pekar jag på dig
och frågar; Vill du följa med mig i natt?
Skulle svaret bli nej
ja då tackar jag för mig
och jag lyfter lite artigt på min hatt.
Fina fina Mimikry.
Fina fina Mimikry.
Nu är det höstlov aka plugglov. Det skall firas med en lång härlig sovmorgon imorgon. Lite sugen på någon form utav utgång i helgen. Mest för att det är halloween. Har i princip aldrig klätt ut mig under denna amerikanska högtid så jag tänker att det kanske är på tiden. Men vi får se hur det blir med den saken. Det blir nog bra på ett eller annat sätt skulle jag tro!
Puss
Puss
Om kroppar och konserter
Om jag hade fötts med någonting dinglande mellan benen hade jag aldrig behövs ha mensvärk.
Aldrig känna mig äcklig när blod rinner från min kropp.
Aldrig bli tokig en gång i månaden av det de kallar PMS.
Hade jag fötts som man hade jag aldrig behövt sätta på mig kjolar, klänningar och andra plagg jag hatar.
Aldrig bli tokig en gång i månaden av det de kallar PMS.
Hade jag fötts som man hade jag aldrig behövt sätta på mig kjolar, klänningar och andra plagg jag hatar.
Jag hade inte behövs ha komplex över de bröst som aldrig velat växa.
Det hade inte varit ett dugg konstigt att finna tjejer mer attraherande än killar.
Om jag hade mer testosteron i min kropp hade jag kanske kunnat få rollen som jag ville ha i vår teaterproduktion.
Om jag hade mer testosteron i min kropp hade jag kanske kunnat få rollen som jag ville ha i vår teaterproduktion.
(Men jag är inte bitter!)
Jag säger inte att det manliga könet generellt är bättre än det kvinnliga. Att det är lättare att vara pojke än flicka. Jag säger bara att det skulle passa mig bättre och att jag inte kan sluta med att gång på gång på gång känna att någonting blev fel.
-
Jag rattar vidare i jakten på körkort. Om några dagar är det två månader sedan jag bestämde mig för att ta tag i det. Snart är det dags för uppkörning. Jag är mentalt förberedd på att kugga men hoppas självklart på ett godkänt prov. Det vore bra fint att kunna bila ner Avesta den 12/11. Fast hur det än går med körkortet så kommer jag ta mig dit och dansa till Asta Kask, Mimikry och Dia Psalma. Det blir underbart och tanken håller mig levande.
Nu vankas sömn. En dag till och sedan vankas det lov. Då vankas Ett ljus i mörkret - en konsert där min lilla kör skall medverka.
Komsi komsi.
Jag säger inte att det manliga könet generellt är bättre än det kvinnliga. Att det är lättare att vara pojke än flicka. Jag säger bara att det skulle passa mig bättre och att jag inte kan sluta med att gång på gång på gång känna att någonting blev fel.
-
Jag rattar vidare i jakten på körkort. Om några dagar är det två månader sedan jag bestämde mig för att ta tag i det. Snart är det dags för uppkörning. Jag är mentalt förberedd på att kugga men hoppas självklart på ett godkänt prov. Det vore bra fint att kunna bila ner Avesta den 12/11. Fast hur det än går med körkortet så kommer jag ta mig dit och dansa till Asta Kask, Mimikry och Dia Psalma. Det blir underbart och tanken håller mig levande.
Nu vankas sömn. En dag till och sedan vankas det lov. Då vankas Ett ljus i mörkret - en konsert där min lilla kör skall medverka.
Komsi komsi.
