26 januari 2014
Det var ju det där med den där gamla klyschan. Den som säger att "tiden läker alla sår".
Med detta menas att en vacker dag kommer all den smärta man känner, vad den än orsakats av, att vara borta och inte märkas av mer än som små ärr i själen. En till synes fin sak att säga till någon som lider och går igenom nånting jobbigt. "Tiden läker alla sår - en vacker dag kommer du inte må dåligt längre. Håll ut."
Vad folk aldrig säger, eller åtminstone inte har sagt till mig, är hur lång tid det egentligen rör sig om. Hur lång tid det tar innan saker och ting känns bättre. När det slutar göra ont. Hur länge man måste vänta innan man slutar sakna, börjar glömma, går vidare.
Detta gör att den där gamla klyschan blir en ganska klen tröst mitt i misären. För hur hjälper det mig att veta att jag en vacker dag kommer må bra igen, när jag inte har en aning om denna dag kommer inträffa imorgon, om en månad eller 2052?
Inte alls.
Jag vill inte vänta. Jag vill inte överlåta mitt mående till något så abstrakt som tiden, för den tycks aldrig vara på min sida.
"Tålamod är en fiskarens bästa vän"
Fuck you, farbror Melker.
Kommentarer
Postat av: Xirsch
Att tiden läker sår är indeed en klyscha, om man tittar på ett rent fysiskt sår så läker det såklart med tiden. Men behandlar man det inte adekvat, kan det bli infekterat och tar längre tid att läka, i värsta fall går det upp om och om igen och påbörjar sin läkeprocess gång på gång utan att hinna läka helt. Tiden läker alla sår, men behandlas såret inte kommer läkeprocessen ta sin goda tid. Att behandla sina sår är det som verkligen läker såren, tiden råkar bara finnas där, men den har ingen läkande effekt. Och det gäller både fysiska som själsliga sår. Och den enda som kan skapa förutsättningar för att behandla ens sår, är en själv.
Kram. <3
Trackback
