alvedon

I somras åkte jag och Renée på Bråvallafestivalen. Tanken var väl från början att det var jag och Stenfrys som skulle festivala tillsammans, men då han istället fick jobb med Röda korset drog jag med mig min andra hjärnhalva och bussade till Norrköping. Stenfrys delade vi husbil med, men i princip enda gången vi såg honom var när han ramlade in i vår mobila bostad efter sina pass och somnade på soffan med kläderna på.

 

Så mycket regn som föll ner från himmelen under Bråvalla har jag nog bara sett en gång tidigare - på Sonisphere 2010. Vissa stunder var vi så kalla, så leriga och så eländiga att vi inte riktigt visste om vi skulle skratta eller gråta. Men några gånger upphörde de värsta skyfallen. En av de gångerna var sista kvällen, när Thåström spelade.

 

Jag har alltid tyckt mycket om Ebba Grön och Imperiet, men aldrig lyssnat på Thåström som soloartist. Därför var det inte helt givet att vi skulle se hans konsert.

"Äsch, vi går väl och ser en eller två låtar", sade vi. Så vi gick dit och sen blev vi fast till extranumren var över.

Det var något väldigt speciellt med den spelningen. Det var en kolsvart duggig sommarkväll, sista kvällen på en trevlig festival och där stod jag i mina stövlar och min regnponcho med människan jag älskar mest i hela världen och lyssnade på herr Joakims stämma.

 

Hur mycket jag än försöker kan jag inte formulera ord som kan beskriva känslan jag hade när jag stod där och tittade mot scenen. En total tomhet, en total ångest, en total frihet, en total lycka, en total stillhet.

Det var en av de vackraste stunderna jag kan minnas från mitt tjugoåriga liv, och nu, när decembermörkret lagt sig över Uppsala och jag återigen drabbats av förkylning, så längtar jag mig tillbaka.