alvedon

Märkligt det där. Så fort jag ändrade relationsstatus på facebook ökade besöksstatistiken för min blogg avsevärt. Helt plötsligt var alla intresserade av mitt liv och varför det tog slut på mitt 1,5 års långa förhållande.

Så. Än en gång har jag och Rasmus alltså brutit. Det skedde igår, det var ett gemensamt beslut, det låg ingen otrohet eller övrigt gräl bakom det, ingenting skedde via sms utan i det verkliga livet. Anledningarna ser jag ingen anledning att skriva om här. Men jag tror, och hoppas, att det bara är en paus. För aldrig har jag känt mig så levande som jag gjort med den pojken. Aldrig har jag känt mig så uppskattad och förstådd. Så om det de vidskepliga kallar ödet faktiskt existerar kommer det bli vi igen. Men jag mår dåligt. Jag gråter omvartannat och går omkring med en kniv i bröstet - slipad av saknad och tomhet. Orken har sugits ur mig och jag är ännu oviss om hur jag skall lösa veckans prov och inlämningsuppgifter. 

Det är tur att Hanna finns. Det är tur att jag har en vän som åker hit från Knutby en söndagkväll för att kolla på American Pie och sova bredvid mig. Och det är tur att Niklas existerar - som tar hand om mig i skolan så jag inte faller i småbitar. Jag har så fina vänner som hör av sig och frågar hur jag mår, kramar om mig i skolan. Till och med lärarna ger mig dispens för ogjorda uppgifter. Men jag är en trasig själ. Det är jag.

För ett och ett halvt år sedan rullade tåget in på Uppsala Central.