alvedon

Märkligt det där. Så fort jag ändrade relationsstatus på facebook ökade besöksstatistiken för min blogg avsevärt. Helt plötsligt var alla intresserade av mitt liv och varför det tog slut på mitt 1,5 års långa förhållande.

Så. Än en gång har jag och Rasmus alltså brutit. Det skedde igår, det var ett gemensamt beslut, det låg ingen otrohet eller övrigt gräl bakom det, ingenting skedde via sms utan i det verkliga livet. Anledningarna ser jag ingen anledning att skriva om här. Men jag tror, och hoppas, att det bara är en paus. För aldrig har jag känt mig så levande som jag gjort med den pojken. Aldrig har jag känt mig så uppskattad och förstådd. Så om det de vidskepliga kallar ödet faktiskt existerar kommer det bli vi igen. Men jag mår dåligt. Jag gråter omvartannat och går omkring med en kniv i bröstet - slipad av saknad och tomhet. Orken har sugits ur mig och jag är ännu oviss om hur jag skall lösa veckans prov och inlämningsuppgifter. 

Det är tur att Hanna finns. Det är tur att jag har en vän som åker hit från Knutby en söndagkväll för att kolla på American Pie och sova bredvid mig. Och det är tur att Niklas existerar - som tar hand om mig i skolan så jag inte faller i småbitar. Jag har så fina vänner som hör av sig och frågar hur jag mår, kramar om mig i skolan. Till och med lärarna ger mig dispens för ogjorda uppgifter. Men jag är en trasig själ. Det är jag.

För ett och ett halvt år sedan rullade tåget in på Uppsala Central.

Och så var man framme i Björnrike. Dagen började med att klockan ringde 07.02 (jag slängde iväg en tanke till dig när jag satte alarm, fru Hanna Lindh. Hoppas du förstår varför). Kastade mig upp och försökte peta i mig frukost. Det gick sådär. En halv macka senare stressade jag omkring och packade det sista för att slutligen sätta mig i bilen, en halvtimma senare än planerat.

Bilresan.

Jag är inte den som vanligen surar över att jag ännu inte är arton år fyllda. Då jag aldrig blir full lider jag inte av att inte kunna gå ut på krogen. Då jag inte röker gråter jag inte över att jag inte kan köpa cigaretter. Mitt körkort har jag kommit så långt med så att jag har övningskört två gånger och snart genomlidit hela Trafikkunskapskursen i skolan - därmed är det inget problem att jag ännu inte får köra upp. Jag har pojkvän och bryr mig inte allt för mycket om att jag inte får åka på kryssning och ragga (även om det är fruktansvärt roligt att springa omkring på båten och skratta ut den berusade medelåldern som sjunger karaoke).

Nej, jag lider vanligen inte allt för mycket av att jag ännu inte är arton år fyllda. I regel är nog det enda undantaget faktiskt när det gäller piercingar och tatueringar (om två månader piercar jag Anti-eyebrow, och mor har ingenting att säga till om. Nananananana).

Jag är vanligen inte bitter över att jag ännu inte är arton år fyllda.
Vanligen.

Idag surar jag. Jag både lider och är jävligt bitter. Upptäckte nämligen att mina kära Mimikry (se föregående blogginlägg) skall komma till Uppsala om drygt en månad. Problemet ligger bara i att man måste ha kårleg eller gästleg för att komma in. Med andra ord; Jag får inte gå på spelningen.

Jag avskyr att jag ännu inte är arton år fyllda.

Lov.
Har suttit och lyssnat på Mimikry hela dagen. Förbannar mig själv som inte upptäckte dem innan Dreamhack Winter så jag faktiskt hade kollat på dem när de spelade live. Filosoferna skulle kalla det Ödets ironi, jag kallar det ren jävla otur. Men nu finns de i mitt liv och jag får ta ikapp min förlust från deras musik genom att spela sönder mina öron med Alderland eller Min Sång nu istället. Fick veta av fru Eriksson att de skall besöka Peace and Love också. Borlänge börjar komma fram med en imponerande artistlista. Man kanske skall överväga en festivalsommar? Det är bara tältlivet jag är emot. Kanske skall kolla upp vandrarhemsmöjligheterna.

Följande dagar planerar jag enbart plugg och små levnadselixir såsom Kingdom Hearts och choklad. På torsdag morgon far jag, familj och Rasmus till Björnrike för lite skidåkning. Jag längtar. Friheten när man susar ner för en  backe, alldeles för fort för sin egen kontroll - den är obeskrivlig.

Måste ursäkta mig över att jag inte skrivit på länge också. Det beror inte på att jag gett upp bloggeriet (ännu..) utan helt enkelt på grund av tidsbrist. Mitt schema dödar mig långsamt.  

Idag har jag varit på resande fot. Vi åkte buss. Sedan besökte vi Decibel Studio. Med handen på hjärtat tyckte jag inte att det var en sådär sprudlande rolig upplevelse, men jag fick veta att Tele2 spelade in sin senaste reklamfilm där vilket gjorde det hela lite mer spännande. Deras mixerbord med 60 ingångar var ganska overkill också. Efter besöket frös vi vidare till Radiohuset för en visit på Sveriges Radio. Det föll mig däremot i smaken desto mer. Vi fick beskåda en studio för Radioteater och leka med ljudeffekter, och så fick vi vara med i kontrollrummet medan tre personer diskuterade Vilda Western i P3. I källaren gömde sig ett grammofonarkiv men helvetiskt massa skivor. När jag frågade vår guide hur man skulle gå till väga om man ville pyssla med radioteater lade hon handen på hjärtat, sade att man skulle följa rösten där inifrån, för att sedan berätta en rörande historia om hennes eviga kärlek till Paul Simon. Den lilla söta medelålderskvinnan på SR får dagens cred, delat med Linnéa Eriksson som gjorde hela dagen ännu lite mer värd.

Min senaste blogg (underkategori.blogg.se. För er som undrar finns den inte längre kvar, då kravet på att jag skulle få komma över domännamnet alvedon.blogg.se var att ta bort mitt gamla konto) innehöll mest poetiska, halvfilosofiska texter. Eftersom jag inte alltid är på ett poetiskt, halvfilosofiskt humör innebar det att jag inte skrev så ofta. Därför tänkte jag att den här bloggen blir mer allsidig. Lite om mina dagar, lite tankar, lite poesi, lite bilder och youtubeklipp och absolut ingen "dagens outfit".

Så. En presentation vore kanske i sin ordning nu?

Jag heter Anna. Jag har svårt för de allra flesta maträtterna och äter helst husmanskost och typisk "barnmat" såsom pannkakor eller fiskpinnar. Men jag tycker om eld och kärlek, och så blir jag löjligt glad av glass. Jag vet att jag kan skriva, och jag vet att jag kan läsa av och analysera människor väldigt bra. Det finns mycket fint folk i mitt liv. Min distansängel Renée som bestämde sig för att åka till USA ett år, pojkvännen Rasmus från huvudstaden, min positiva sex- och sångkompis Hanna, apelsinen Niklas, Maria (som förövrigt designat hela min blogg. Stort tack till henne), den nyblivna göteborgaren Martina, och en oändligt massa mer människor som formar mig som person dagligen. Jag älskar att spela teater och att sjunga.

Svensk som jag är skulle jag kunna skriva en presentation av mig själv hur länge som helst. Men mitt huvud sätter stopp här. Nu skall jag sova och hoppas att Herr Feber har lämnat min kropp imorgon.

Hej jag heter Anna, men jag kallas alvedon