Om Dreamhack. Ingenting annat.
Två gånger om året slår mitt hjärta lite snabbare. Mina steg blir lite lättare. Mina mungipor sträcker sig lite högre. Två gånger om året arrangeras Dreamhack i Jönköping.
Folk frågar mig vad jag gör på Dreamhack när jag inte spelar eller programmerar eller överhuvudtaget är speciellt duktig med datorer. Anledningen till att jag åkte dit från första början var att Rasmus ville att jag skulle det. Följa med och se hur det var på det där eventet som han pratade så mycket om. Det var inga Starcraft-turneringar som lockade, inga nördar jag ville ragga på. Bara viljan att förstå lite mer av min dåvarande pojkväns intressen. Men efter några dagar på det lilla Skellefteå-eventet var jag såld. Stämningen, människorna, humorn, kärleken var liksom något jag aldrig hade upplevt förut. Och jag blev såld. Några veckor därefter åkte jag till Elmia för första gången som en del av Info-teamet. I helgen var jag på mitt tredje Jönköpingsevent hittills.
Dreamhack Winter 2011 var fantastiskt. Den här gången var det min tur att dra med någon jag tycker om för att visa vad det egentligen är som jag alltid pratar om - nämligen Renée. I onsdags rullade bussen dit. Idag rullade bussen hem. Och vi har haft det underbart. Bland lysande dataskärmar och laser har jag guidat deltagare mot duschar och turneringar, spelat dhgame och mottagit ännu en superfin kakburk från Toadzie. Vackra människor har gett mig kramar i överflöd och jag har sparkat mig fram på min kickbike över Elmias golv.
Jag känner mig inte alls färdig med LAN. Känner inte alls att fem dagar var tillräckligt för mig. Jag vill tillbaka och uppleva DHW11 om och om och om igen.
Tack för det här eventet, min underbara crewfamilj. Jag älskar er så enormt.
Folk frågar mig vad jag gör på Dreamhack när jag inte spelar eller programmerar eller överhuvudtaget är speciellt duktig med datorer. Anledningen till att jag åkte dit från första början var att Rasmus ville att jag skulle det. Följa med och se hur det var på det där eventet som han pratade så mycket om. Det var inga Starcraft-turneringar som lockade, inga nördar jag ville ragga på. Bara viljan att förstå lite mer av min dåvarande pojkväns intressen. Men efter några dagar på det lilla Skellefteå-eventet var jag såld. Stämningen, människorna, humorn, kärleken var liksom något jag aldrig hade upplevt förut. Och jag blev såld. Några veckor därefter åkte jag till Elmia för första gången som en del av Info-teamet. I helgen var jag på mitt tredje Jönköpingsevent hittills.
Dreamhack Winter 2011 var fantastiskt. Den här gången var det min tur att dra med någon jag tycker om för att visa vad det egentligen är som jag alltid pratar om - nämligen Renée. I onsdags rullade bussen dit. Idag rullade bussen hem. Och vi har haft det underbart. Bland lysande dataskärmar och laser har jag guidat deltagare mot duschar och turneringar, spelat dhgame och mottagit ännu en superfin kakburk från Toadzie. Vackra människor har gett mig kramar i överflöd och jag har sparkat mig fram på min kickbike över Elmias golv.
Jag känner mig inte alls färdig med LAN. Känner inte alls att fem dagar var tillräckligt för mig. Jag vill tillbaka och uppleva DHW11 om och om och om igen.
Tack för det här eventet, min underbara crewfamilj. Jag älskar er så enormt.
Om körkort och Punkfest
Det var en gång en liten tösabit vid namn Anna. Hon levde ett vanligt liv i en vanlig stad i ett vanligt land.
En dag fick Anna höra talas om ett evenemang i Avesta, nämligen den stora Punkfesten. Anna blev alldeles till sig då det visade sig att tre av hennes absoluta favoritband skulle spela.
Tiden gick och Anna blev allt säkrare i sin bilkörning. Hon genomförde halkbanan och teoriprov och klarade de båda.
Den tionde november var det dags för uppkörning - den slutliga domen.
...
...
...
En dag fick Anna höra talas om ett evenemang i Avesta, nämligen den stora Punkfesten. Anna blev alldeles till sig då det visade sig att tre av hennes absoluta favoritband skulle spela.
Den lilla tösabiten fattade då ett beslut - hon skulle köra bil till Avesta när det blev dags för Punkfest.
Det fanns bara ett problem - hon hade inte körkort.
Den första september fattade Anna då sitt andra beslut - hon skulle ta körkort lagom till Avesta, vilket skulle vara exakt två månader och tolv dagar därefter. Folk sade till henne att det var en omöjlighet, men hon bestämde sig i alla fall för att försöka.
Och så började en hård kamp. Tillsammans med sin far satte Anna igång med sin hårdträning. Varje kväll gav de sig ut i trafiken för att lära Anna att hantera en bil. De mötte stora motgångar och flertalet gånger var de nära på att ge upp, men trots det fortsatte de. Den envisa tösen var fast beslutsam om att få åka och se sina favoritband så hon satte troget på den gröna skylten i bak på bilen och gav sig ut på vägarna gång på gång på gång.
Och så började en hård kamp. Tillsammans med sin far satte Anna igång med sin hårdträning. Varje kväll gav de sig ut i trafiken för att lära Anna att hantera en bil. De mötte stora motgångar och flertalet gånger var de nära på att ge upp, men trots det fortsatte de. Den envisa tösen var fast beslutsam om att få åka och se sina favoritband så hon satte troget på den gröna skylten i bak på bilen och gav sig ut på vägarna gång på gång på gång.
Tiden gick och Anna blev allt säkrare i sin bilkörning. Hon genomförde halkbanan och teoriprov och klarade de båda.
Den tionde november var det dags för uppkörning - den slutliga domen.
Nervös som aldrig förr satte sig Anna i bilen tillsammans med trafikinspektören Jörgen. Hon följde hans instruktioner och körde runt i sin kära hemstad.
Anna klarade sin uppkörning och därmed sin deadline med hela två dagar.
Anna klarade sin uppkörning och därmed sin deadline med hela två dagar.
På så vis bevisade hon för sig själv och alla andra att allt går om man bara bestämmer sig för det.
Snipp snapp snut, så var sagan slut!
Snipp snapp snut, så var sagan slut!
...
...
...
Japp, det var mig sagan handlade om. Jag har körkort nu och känner mig vuxnare än någonsin. Samt stoltare än någonsin, eftersom jag kämpade hela vägen och klarade mitt mål.
Ibland är man ganska bra.
Igår var det dags för Punkfest och jag och min norrlänning rattade iväg mot Avesta.
Igår var det dags för Punkfest och jag och min norrlänning rattade iväg mot Avesta.
Det blev en helt fantastisk kväll. Mimikry var lika underbara som alltid. Även Asta Kask och Dia psalma levererade fina spelningar. Allt var vackert och jag var fantastiskt glad.
Puss på er.
Puss på er.
